Det är inte lätt att vara sjuk. Utöver de fysiska påfrestningarna, smärtan och tröttheten, kommer kanske andra utmaningar i form av rädsla, tristess och nedstämdhet eller så konfronteras man med själva existensen. Sin dödlighet. Kanske innebär sjukdom att livet inte blev som man tänkt sig, förutsättningarna ändras, kroppen är inte kapabel till det ens sinne vill eller tycker att man borde kunna klara. Det kan också vara en konfrontation med den egna ensamheten, utsattheten. Ingen finns som kan rädda en, ta bort det svåra. När man är som svagast, måste man samtidigt vara stark på insidan. Sjukdom och nedsatthet kan också trigga tidiga upplevelser av ensamhet och övergivenhet. Det sätt ens föräldrar bemötte en på när man var sjuk som barn, sätter sig i systemet som en slags mall för vad som är okej och hur man ska förhålla sig till att vara sjuk, inte orka och vara behövande. Det tar tid att förändra de mönster som satt sig i kroppen.
Om man bara är sjuk ibland, kanske man inte behöver gå på djupet med det här. Då kanske en veckas förkylning innebär ett visst mått av tristess och stress, men sedan är det borta. Blir man däremot långtidssjuk, kommer allt i ett annat läge.
Att vara sjuk är svårt på så många sätt. Att leva med smärta likaså. Man får försöka jobba runt det, som min vän brukar säga. Hantera de känslor som väcks, en i taget. Försöka hjälpa kroppen att bli trygg. Det är en väldigt basal sak att göra.
Om det inte är skönt att vara i kroppen, om den gör ont eller är i panik, sorg, rädsla eller ångest, är det vanligt att lämna den. Inte vilja vara i den. Man kan distansera sig från smärtan och obehaget, flytta sitt fokus någon annanstans i väntan på att det ska bli bättre. Kolla på TV, scrolla, bedöva sig eller på andra sätt slippa uppleva det som pågår i ens kropp. Det här är inte fel, det är ett kreativt sätt att försöka må så bra som möjligt på. Det funkar fint om man är sjuk ibland eller bara i kortare perioder, men om det pågår en längre tid eller kanske är livslångt, kan det bli ohållbart.
Att distansera sig från det inom en själv som är obehagligt, gör ont eller är skrämmande, gör att man hamnar en bit ifrån sig själv. Om man har det här som en överlevnadsmekanism, kan man så småningom hamna allt längre bort från sig själv. Att bli sjuk eller ha ont eller inte orka, kan bli något hotfullt i sig. Något man inte vill vara nära. Något man vill få att försvinna.
På sikt leder det till att kroppen upplever en allt högre grad av anspänning, ensamhet och utsatthet. Inte ens du finns där.
I det här avsnittet reflekterar jag kring hur man kan finnas där för sig själv, komma nära istället för att hålla ifrån sig.
Välkommen att lyssna!
Med värme,
Evalotta.
Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se
Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.
