Det finns inget demonstrativt i Jens Söderblom sätt att tala om friluftsliv. Inga stora ord, inga överdrivna anspråk. När han beskriver det han gör återkommer han i stället till det praktiska: att kunna packa rätt, läsa väder, hålla sig varm och torr, veta när man ska fortsätta och när man ska vända. Fjällen är inte en fond för självförverkligande, utan ett landskap som kräver respekt. Friheten han talar om är inte gränslös, utan förtjänad.
Söderbloms resa in i friluftslivet börjar inte i fjällvärlden, utan i blicken. Uppväxten i Gästrikland rymde skog, fiske och scouter, men det var fotograferingen som tidigt gav honom ett sätt att förhålla sig till omvärlden. I gymnasiets mörkrum lärde han sig de klassiska bildreglerna: komposition, ljus, linjer. Det handlade om att se, inte bara att vara. Det där seendet följer honom fortfarande, nu i rörlig bild, när kameran långsamt sveper över fjällryggar, vattendrag och tältplatser.
Den erfarenhet som lade grunden för hans trygghet i fjällen kom under värnplikten som norrlandsjägare i Arvidsjaur. Där reducerades naturen till sina villkor. Kyla, väta och trötthet var inga stämningar utan konkreta problem som måste lösas. Hur man packar. Hur man sover i minusgrader. Hur man håller huvudet klart när marginalerna krymper. Det var ett formativt år, inte för att det var spektakulärt, utan för att det gav en självklarhet i att kunna klara sig själv. Utan den erfarenheten hade mycket av det han gör i dag varit svårare, kanske omöjligt.
Prenumerera på Budoarstämning
Efter lumpen följde studier, politiskt engagemang och arbete. Friluftslivet fanns kvar, men i bakgrunden. Det var först när han blev pappa som något tog fart på allvar. Han ville föra vidare erfarenheter, visa barnen ett annat sätt att vara i världen än det urbana och skärmbundna. Utrustning plockades fram igen, tält och kök uppgraderades, kortare turer blev fler. Det var också där kameran fick en ny roll. Till en början som ett pedagogiskt verktyg, ett sätt att göra barnen delaktiga och motiverade. De fick filma, leka Youtubers, dokumentera.
När Jens själv tog över kameran var det delvis av nyfikenhet, delvis av irritation över tekniken. Det skakade för mycket, blev för spretigt. Fotointresset tog över. Klippning, ljud, bildspråk. Sakta växte något fram som gick bortom familjedokumentation. En ensamvandring på Kungsleden blev ett första test. Kameran fungerade både som dokumentation och som sällskap. Att tala högt i ensamheten var ett sätt att hålla rytmen, att pröva hur det kändes att vara själv under längre tid.
Responsen kom oväntat. Filmerna började spridas, nå fler än den närmaste kretsen. Det fanns ingen uttalad plan, ingen strategi för tillväxt. Utvecklingen var långsam och organisk. Söderblom återkommer ofta till just detta: att kanalen aldrig varit tänkt som ett karriärprojekt. Han har ett heltidsjobb, samma semester som andra. Det han gör är möjligt därför att det är begränsat. I stället för att vara ute hela tiden pusslar han med tiden, planerar noggrant, tar vara på luckor.
Det är också där mycket av hans genomslag ligger. Han gör inte det mest extrema. Han gör det möjliga. Kortare turer blandas med längre. Familjeäventyr med solovandringar. Helger och semesterdagar används maximalt, men utan att vardagen försvinner. Många tittare känner igen sig i just detta. Här finns ingen illusion om att friluftsliv kräver total livsomställning. Det går att leva ett vanligt liv och ändå röra sig djupt in i fjällvärlden, om man gör det metodiskt.
Samtidigt är han tydlig med att fjällen inte är något man bara konsumerar. I områden som Sarek försvinner bekvämligheten. Där finns inga markerade leder att luta sig mot, inga fjällstationer som tar emot. Där måste man kunna vada, orientera sig, fatta beslut utan skyddsnät. Just därför återvänder han dit. Inte för att bevisa något, utan för att det är där fjällens särskilda frihet blir tydlig. Friheten att klara sig själv, inom ramar som naturen sätter.
I samtalet placerar Söderblom sitt eget friluftsliv i en längre tradition. Fjällens dragningskraft är ingen ny företeelse. Från Linné och Axel Hamberg till Dag Hammarskjöld och Albert Engström har fjällen fungerat som en plats för prövning och eftertanke. Det som särskiljer den svenska fjällvärlden är inte dramatiken, utan rymden. De stora sammanhängande områdena där man kan gå i dagar utan att se spår av andra än väder och djur. Det är en kvalitet som blivit alltmer sällsynt.
Samtidigt är han medveten om de konflikter som präglar dagens friluftsliv. Turism, rennäring, naturskydd och exploatering står ofta mot varandra. Söderblom intar ingen enkel position, men han är kritisk mot föreställningen att allt ska göras mer tillgängligt och nämner helikopterfärderna till och från Kebnekajse fjällstation. Det finns ett värde i trösklar.
När fjällen blir för lätta att nå riskerar de att förlora det som gör dem meningsfulla. Respekt uppstår inte ur bekvämlighet, utan ur ansträngning. Samtidigt är han kritisk till hur STF stängt ned restauranger vid Jämtlandstriangeln, rivit delar av och till och med givit bort en fjällstuga till samebyn, vilket försvårat för många nya och ovana fjällbesökare och även gått ut över fjällsäkerheten.
Miljöfrågan är ständigt närvarande. Han avvisar både alarmism och ansvarslöshet. De flesta som vistas ute lär sig med tiden hänsyn. Problemen uppstår när trycket koncentreras till några få platser. Lösningen ligger inte nödvändigtvis i förbud, utan i spridning och kunskap. Sverige är fullt av leder och områden som nästan ingen besöker. Fjällen är inte överfulla, de är ojämnt använda.
När Söderblom nu förbereder sig för Gröna Bandet, en sammanhängande vandring på 130 mil längs hela fjällkedjan, framstår projektet som en logisk fortsättning snarare än ett språng. Fokus ligger på planering, uthållighet och realism. Utrustning som håller. En kropp som ska fungera i veckor. Logistik som inte faller samman. Dokumentationen kommer att ske, men den är underordnad vandringen.
I en tid där frihet ofta reduceras till val mellan produkter erbjuder Jens Söderblom en annan förståelse. Frihet som färdighet. Frihet som ansvar. Frihet som något man bygger upp, steg för steg, genom att lära sig sina begränsningar och leva inom dem. Det är en frihet som inte skriker, men som bär långt.
Dela avsnittet
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com
