ANNICA SOLHSTRÖM - #88 - Efter tio år som generaldirektör på Livsmedelsverket, ett vittnesmål om mat, makt och vad för samhälle vi byggt åt våra barn
Avsnitt 88. Efter tio år som generaldirektör på Livsmedelsverket, ett vittnesmål om mat, makt och vad för samhälle vi byggt åt våra barn Annica Sohlström var generaldirektör för Livsmedelsverket mellan 2016 och 2025. Nutritionist, disputerad vid Karolinska, idag ordförande för forskningsprogrammet Mistra Food Futures. Samtalet i mitt kök blev öppet, autentiskt och ofiltrerat, ett vittnesmål från någon som suttit mitt i knutpunkten mellan vetenskap, politik och marknad. Hon berättar om något hon aldrig tidigare varit med om under sina år i staten. En minister som öppet gick ut och kritiserade sin egen myndighet. När Livsmedelsverket la fram nya kostråd om mindre rött kött krävde landsbygdsminister Peter Kullgren en omtagning. Vanligtvis, förklarar Annica, respekterar politiken att en myndighet talar på vetenskaplig grund, och en minister som ändå tycker annorlunda står fri att strunta i den. Att istället anklaga myndigheten för att inte arbeta sakligt var för henne anmärkningsvärt. Råden landade till slut på 350 gram i veckan, med tillägget att välja svenskt. Bakom den enskilda konflikten skymtar ett större problem. Myndigheterna har enligt Annica blivit allt bättre på att tala med varandra, men politiken arbetar i stuprör. Folkhälsa, landsbygd, beredskap, miljö och klimat hanteras var för sig, och ingen håller i helheten. Regeringens Livsmedelsstrategi 2.0 kallar hon rakt ut för en tillväxtstrategi snarare än en livsmedelsstrategi, ett dokument om att producera mer mat oavsett vilken sorts mat, framtaget av ett enda departement utan blick för vare sig hälsa eller resiliens. Och räkningen är enorm. Ohälsosam mat kostar samhället i behandling av hjärtkärlsjukdom och diabetes typ 2, i sjukskrivningar, i förlorad produktion och i mänskligt lidande. Vinsten på vägen dit har redan plockats ut av privata aktörer, medan kostnaden för skadan bärs av det offentliga. Matvanorna grundläggs i barndomen, men notan skrivs ut decennier senare. Att då lägga hela ansvaret på den enskildas val blir, med hennes logik, ohållbart. Men Annica är påfallande konstruktiv. Hon ser en verklig hävstång i en matskatteväxling, där socker, läsk och snacks beskattas hårdare medan skatten lättar på det gröna och det ekologiska. Svårigheten ligger i definitionerna, som vi ännu inte är överens om, och i gråzonerna där en tillverkare byter sockret mot ett sötningsmedel som inte räknas som socker. Ändå är hon övertygad om att det går, och pekar på Norge som redan lagstiftat med tydliga livsmedelsgrupper. Hon påminner också om att industrin mycket väl skulle kunna producera mat av hög kvalitet om den ombads göra det. Efterfrågan finns bara inte, ingen ställer kravet. Det som krävs är myndigheter som får uppdraget och politiker som vågar bära det. I köttfrågan avlivar hon en seglivad myt. Spannmål och baljväxter tillsammans ger kroppen samtliga aminosyror den behöver, och det enda som egentligen saknas är vitamin B12. Samtidigt vägrar hon det kategoriska, eftersom vi behöver betande djur för den biologiska mångfalden och de öppna landskapen. Slutsatsen blir nästan matematisk. Mer grönsaker, mer baljväxter, mindre men bättre kött. Så vad händer i ett land där marknaden får definiera vad ett barn stoppar i sig, där kunskapen finns men modet saknas, och där notan alltid skickas vidare till nästa generation? Annica satt på insidan i tio år. Hennes svar är mer uppriktigt än du kanske är beredd på. Lyssna på avsnitt 88 av Bryta Bröd.
